Vattenhundar Del 2

Det finns mycket att säga om vattenhundar, men två saker ter sig viktigare än allt annat. De älskar att dyka efter ting och de är fantastiska vågspanare. När djävulens spottloska, som sjumetersvågen kallades av fiskarna som sökte sina fångster utanför São Martinhos kust, spolade José Duarte överbord hade den med all säkerhet kunnat upptäckas av en vattenhunds skarpa blick. Ett enda skall hade varnat honom för faran, men José hade dagarna innan sålt sin vattenhund till avel för åttahundra escudos. Köparen var en man som hette Aguardentes.

Vågen kastade honom överbord och i det svarta och iskalla havet var det som om han omedelbart började acceptera sitt öde. Naturligtvis var han inte den förste fiskare som drunknat men han tyckte på något vis att det var synd och skam att det skulle ske just denna dag, när han för en gång skull i livet hade lite pengar. Så upptäckte han ett svagt ljus på stranden. Ett litet flämtande ljus, som från ett öppet fönster eller en eld och han önskade att han varit inne i det där ljuset istället för i det iskalla havet, han önskade att han aldrig sålt sin vågspanare till Aguardentes, han förbannade sin dumhet för att han var på väg att drunkna och han längtade till ljuset där kanske en god människa bodde, som sjöng dystert och drack en flaska portvin utan sällskap. Det mörknade överallt.