Blå Vagabond: 27 sep. 2007

torsdag 27 september 2007

Vattenhundar Del 4

Conesuela låg i vattnet och tänkte på Vasco Bensaudes, de portugisiska vattenhundarnas räddare, och på tjurfäkterskan Conchita Branco de Citron som övertog blodslinjen efter honom. Conchita flydde till Brasilien när revolutionen kom, egentligen helt i onödan, för soldaterna prydde gevärspiporna med nejlikor och sjöng fadosånger på gatorna och hyllade det blödande hjärtats befrielse från diktaturens anemi och soldatlönernas indexuppräkning. Få dödades.

Några berusade revolutionssoldater fann dock Conchita Branco de Citrons övergivna vattenhundar, uthungrade och halvt från vettet av törst i en rastgård någonstans utanför Amadora. Soldaterna började skåla i ett märkligt lyckorus av sann medkänsla och djup besvikelse över revolutionens uppenbara brist på goda antagonister och kom till slut överens om att en lyckad revolt behövde offer. Därefter sköt man ett dussin av folkets fyrbenta fiender med automatkarbinerna.

Om skrivprocessen

Jag redigerar oavbrutet, flyttar ett kommatecken, tar bort en att-sats, byter ut ett ord som inte motsvarar intentionerna, ett "men" mot ett "och." Det tar tid, men det är roligt. Det är ett fängelse. Skrivandet är en rörelse, absolut och transparent, innehållet måste förändras, (när är en text verkligen färdig?) historien är ett parasoll och en mussla. Så här pågår det, ibland i trans. Ibland med ett lätt illamående. Bestäm dig, för helvete, viskar jag till mig själv men likafullt vägrar jag att åstadkomma ett genomtänkt beslut.

070923

Idag fortsätter jag att skriva om vattenhundarnas liv. I tidningarna läser jag om den rostiga bulten i flygplan. De är så många. Vädret har varit bra idag, barn har lekt i parken. Blå himmel blå. Det är höst och frågan infinner sig; har det inte funnits rostfria bultar i minst ett halvsekel? Svenskt stål biter. Särskilt rostfritt.

När fisket moderniserades behövde man inte längre vågspanare i fören. Stackars vattenhundar.

070924

Om man frågar mig; varför flytta ordet från en plats till en annan plats? Varför kan det inte stå där det står? Jag vet inte. Det måste bara flyttas, tänker jag. Inte för att ordet i sig är så viktigt, det kan faktiskt vara obetydligt, nästan innehållslöst, men för att ordet måste hitta sin flock.

070925

Jag ställs inför någon slags märklig tomhet. Sökandet efter ett ord som gömmer sig i ett stort tabernakel, där betydelsen, alltså den rätta undertonen, (vad som är rätt vet jag naturligtvis inte förrän jag hittar bokstäverna som avger doft, substans, innehåll, gud vet vad) jag menar ordets blå ton, nej inte musik utan musikalitet, just det, som tvingar mig att försöka infånga ordet när det gömmer sig bakom dissonanser, när ordet flyr som en blå not och zickzackar sig som en fluga mellan mina spretande fingrar. Det är ett konkret omfamnande, en sluten näve som trots allt omfamnar luft, som i sin meningslösa rörelse utplånar syftet med pennor, ord och fingrar. En estetikens förbannelse för de estetiskt sinnessvaga. Jag kanske är av en annan åsikt imorgon.

070930

"Vi saknar talang", antydde André Breton i det surrealistiska manifestet 1924. Antydde? Nej, det var utsagt. Jag fortsätter att fäkta mina väderkvarnar.

071002

Jag frågar mig varför jag skriver om vattenhundar. Har aldrig haft någon, vet egentligen inte mycket om hundar rent allmänt, annat än att många raser kan dresseras, särskilt de små, och tävla i något som kallas Agility. Kände en kvinna som hade två Rottweiler. Trycket i deras käkar, sa hon till mig i förtroende, var 800 kilo. Jag intalar mig att skrivandet handlar om någonting annat och flyttar ett adjektiv åt ena sidmarginalen, nästan utanför.Det är naturligtvis en störande tanke. Att jag inte riktigt begriper varför jag skriver det jag skriver. Intuition? Tror inte det. Är det något undermedvetet som behöver bearbetas, ett trauma kanske, en kränkning? Inte det heller. Månne en arketypisk verklighet, en Jungiansk sanning, mystiska rörelser i ett upphittat tarotkort? (Jung var förresten mycket fascinerad av Tarotkortens symbolik.)Jag tänker på fotografiet som får liv när Philip K. Dicks antihjälte Deckard känner sig empatisk i filmen Blade runner. Ögonblicket som åter förvandlas till rörelse.

Från det stillastående växer ord och meningar i omfång. Fortfarande obegripligt, men i rörelse.

071007

Jag har ändrat igen, det var nödvändigt. En karaktärs tanke behöver inte alltid gestaltas med "tänkte han." Det är i läsaren som reflektionen föds, inte i pennan.

071009

Det finns en tunn hinna mellan att ge råd och ta emot råd, i synnerhet när det gäller en författares ofärdiga text. Naturligtvis styr det subjektiva som en skenande avsikt. Skulle min läsning väga tyngre än författarens uppsåt? Att ge råd när det gäller skrivande är som att ge sig ut på trapetsen i vetskap om att säkerhetslinorna är på väg att brista. Ja, jag håller med om att metaforen haltar. Men vem är du din djävel att döma mina metaforers konstnärliga utgångspunkter?

080110

Det började som en klåda, sedan övergick det till ett besvär och till sist ställdes en diagnos. Latin har aldrig varit mitt språk, rent semantiskt. Ännu inte tid. Nej. Ännu finns något viktigt att säga. Besynnerligt. Jag hade precis för mig att allt stod absolut stilla, så jag lät minuter, dagar, månader och år försvinna. Det fyllde upp något, kanske ett tomrum, kanske visade det på en riktning. Hur som helst. Jag flyttar tecken igen, det börjar om. Eller hur?

080116

Insåg att jag hade en kronologi som inte stämde. José måste sjunka till botten som feniciern Phlebas, men i rätt ögonblick. Jag har alltså flyttat på stycken. Men att göra så, att flytta på det redan skrivna, känns som ett svek mot skrivandets syfte. Det som är nertecknat är nertecknat. Det är stentavelpedagogiken, allt enligt Moses. Det inhuggna kan inte göras ogjort annat än i ett plötsligt utbrott. Duger det inte så krossa bokstäverna eller flytta ett stycke.

080118

Nämner man Phlebas och tänker på T.S Eliot måste man i konsekvensens namn sjunka solidariskt till botten. Sök länken ovan.

080122

Jag har lagt till ett nytt stycke. Ett som ska få kronologin att leda vidare till något fullbordat. Inte färdigt alls. Nej. Men ändå så pass färdigt att jag vågar blotta svagheterna. Handlar det inte om att släppa taget? Alltså, om jag föreställer mig att jag befinner mig på toppen av en pyramid (det är då man kan se Gudsögat, sägs det) och har för avsikt att falla hela vägen ner för att undersöka gravitationens för- och nackdelar; vad kan jag lära mig av det ofullbordade? Generad över dess ofullständiga innehåll lovar jag att återvända till texten för att slakta orden med estetikens svärd. Jag måste bara vässa eggen först.

080202

Allt det här med Phlebas är egentligen ganska meningslöst. Karaktären i dikten är för länge sedan borta, drunknad. Det är ju det som är viktigt att påpeka för sakens skull. Någon drunknar och kan inte fullfölja sin livsuppgift. Livets villkor, eller hur? Vem kan fullborda sitt verkliga syfte? Varje ansats går förlorad i det beklagliga med döden. En människa måste förhålla sig skeptisk till andras önskemål om fullbordan i det egna livet eftersom dessa bygger på tillkortakommanden hos den som är vilsen, som frågar. Man drunknar alltid i sin egen villfarelse, eller möjligen i ett djupt vatten. Man sjunker med eller mot. Ibland uppströms.

080508

Somliga säger, eller antyder utan att mena det, att det enda rimliga är att avbryta. Bryta av. Att det som är helt måste brytas, splittras. Vad finns det för mening att sätta en punkt? Likt ett kulhål. Men jag vägrar hädanefter att vara destruktiv. Jag lovar. Det finns fortfarande en berättelse att slutföra som inte kräver en punkt.

081125

Tystnad. Inte för att orden saknats utan för att de har använts till annat, den muntliga vägen, över tungans skrovel där de formats till försvarstal, antydningar, lögner och missförstånd. Så går det när de inte fastnar på papperet längre.

130317

Jag vaknar. Har jag sovit? Slumrat? Varit medvetslös? Nästan död? Ovidkommande. Jag börjar om igen, jag forcerar orden med tandpetaren. Alas. Det finns naturligtvis former och oformer, och att skriva är som att dansa som en isprinsessa mellan sprickorna.