Vattenhundar del 3

Läkarna hittade små gråbleka vinddruveliknande utväxter i hennes näsborrar. Men det som verkligen förbryllade dem var att blodflödet tycktes utlösas så fort fönstret öppnades och om det var själva luften eller havet eller okända dofter som orsakade detta hade man ingen aning om. Man antog att det kunde vara en ärftlig sjukdom (rykten gjorde gällande att fadern som försvunnit norrut på ett lastfartyg med portvinstunnor strax innan förlossningen faktiskt led av samma åkomma) men säker kunde man inte vara. Amanda Montes hade naturligtvis kunnat kasta ett ljus över dessa antaganden (som var allt annat än vetenskapliga) men eftersom hon dött i barnsäng var man ohjälpligt fast i lösa spekulationer. Vad man dock upptäckte när man undersökte henne var att lungorna var ovanligt välutvecklade och den närvarande medicinska personalen var övertygad om att detta var ett gott tecken.

Så kom det sig att Conesuela blev adopterad av ett äldre barnlöst par från Nazaré och med tiden lärde hon sig hantera sin blödande näsa. Hon fann tidigt på en metod som innebar att hon spolade sitt huvud under iskallt vatten och det märkliga var att det behövdes fyra minuter och fyrtiotre sekunder av spolande varje gång vilket var den exakta tidsangivelse (om man bortser från att det vid dödstillfället hade handlat om timmar och minuter) som hennes mor hade avlidit. När hon var tio år hade hon helt och fullt accepterat sitt öde och det anemiska skimmer som hennes ansikte fick av tillståndet betvingade hon genom att dagligen äta nässlor och kokta fårtarmar.