Vad man vet är att Conesuela Montes föddes bakvänd på förlossningsavdelningen i Nazaré och att modern Amanda Montes födslovåndor hördes tre kvarter bort från sjukhuset som ett gällt och hundlikt ylande. Runt hennes säng dansade vita rockar och stetoskop, metallsaxar och knivar föll från läkarnas händer och slamrade till i de rostfria kärlen som vaktades av bleka sjuksköterskor. Till slut drogs barnet ut med en tång fäst vid de små skinkorna och när hon föll ur öppningen, slemmig och gråblå, upptäckte man att navelsträngen satt åtdragen runt hennes lilla hals. Man lindade upp den och någon sa allvarsamt att konsistensen påminde om en liten bläckfisk och därefter försökte man sy ihop Amanda Montes men något hade gått mycket fel och klockan noll fyra fyrtiotre dog hon till följd av akut blodbrist.
Läkarna konstaterade att den lilla nyfödda som låg på Amanda Montes kropp var ett välskapt och normalt flickebarn. När en sjuksköterska öppnade fönstret för att vädra ut den tunga stämningen i sjukhussalen släppte Conesuela taget om modersbröstet och lyfte på huvudet. Hon vidgade de små näsborrarna i riktning mot fönstret där en doft av tång, torkad fisk och hav strömmade in i rummet. Av omständigheter som ingen kunde förklara började Conesulea blöda ur näsborrarna och inför åsynen av både liv, död och näsblod satte en sjuksköterska handen för munnen för att kväva ett skrik. En läkare konstaterade torrt att Conesuela förmodligen hade tunna blodkärl vilket var en åkomma som förmodligen skulle försvinna med tiden. Varför man lät henne ligga kvar på Amanda Montes alltmer kallnande kropp kunde ingen riktigt förklara. När man till slut lyfte undan henne och rullade ut Amanda Montes stängde man även fönstret.
Inom loppet av några minuter hade Conesuela berövats både hav och mor. På vägen till spädbarnsavdelningen doppade en läkare papperstussar i olivolja och satte fast dem i hennes lilla näsa för att stoppa flödet. Det var så hon framlevde sina första timmar. Doftlös, moderlös.
