Vid den här tiden smög hunduppfödaren Aguardentes ofta runt i fiskehamnarna och erbjöd fiskarna pengar för deras halvklippta byrackor. När han en dag såg sig omkring längs São Martinhos strand stod Conesuela Montes i vägen för hans blickar. Hon var inte särskilt vacker men hon hade två underbara vattenhundar vid sin sida. För en tid, som en slags uppoffring, levde de faktiskt ihop men egentligen ville han erövra hennes vattenhundar och inte hennes näsblodsfyllda tillvaro. Han hade hört att hennes hundar kunde dyka ända till fyra meters djup, precis som de fina avelshundarna som följde med spanska armadan till Amerika, de som simmade med meddelanden mellan flaggskeppen. När han slutligen tröttnat på Conesuelas ständiga näsblod och hennes ovilja att skiljas från hundarna övergav han henne för en tjurfäkterska. Conesuela hade visserligen uppskattat hans smicker utan att för ett enda ögonblick låta sig luras av hans verkliga avsikter och redan innan han lämnade henne hade hon bestämt sig för samma sak. Han hade helt enkelt ett ynkligt skall och en dålig fortplantningsförmåga.
Man kan förstås sörja det som gått förlorat, tänkte hon utan självförebråelse. Det var det som var det bottenlösa och sorgliga i varje sång. I sin ensamhet kontaterade hon att kärleken kunde vara en tillfällig doft men också outhärdlig i sin frånvaro.
Man kan förstås sörja det som gått förlorat, tänkte hon utan självförebråelse. Det var det som var det bottenlösa och sorgliga i varje sång. I sin ensamhet kontaterade hon att kärleken kunde vara en tillfällig doft men också outhärdlig i sin frånvaro.
