Vattenhundar Del 5

Färger, mönster. Ett klädesplagg. Han sjönk i det kalla och dystra havet och bilderna kom och allting hände under några korta ögonblick för hans kropp kallnade, frös, avdomnade. Han sögs ner, ner, ner men bilderna dansade mot ytan i en apatisk protest. Ett körsbärsträd kröp upp från en midja och blev till ett grenverk som försvann i svankens valvbåge, en grönska och en kvinna med trubbigt utseende uppenbarade sig, blad täckte hennes mage i tjocka lager och inneslöt henne i ett vinterlandskap och en öken på samma gång. Var det så?
Han sjönk vidare. Turkosa och gröna växter klängde över armar i stora sjok och blev till bruna salladsblad. Ett träd begravde rötterna i hennes bröst och molnblommor föll över magen och naveln.

På väg ner i djupet kände José Duarte ett hugg i nacken.

Conesuela Montes tog av sig blusen hon köpt på marknaden i Figueira Da Foz för fem escudos och hängde den på en spik i badrummet. Hon hade köpt den för att den var ovanlig; blommor, träd, grenar och landskap i ett turkost och grönt skimmer. Bomullstyg. Egentligen var det ett omöjligt plagg men hon tyckte om det. Hon tände ljuset i fönstret och sjönk ner i det ångande vattnet. Om det inte vore för blodkärlen, tänkte hon. Fyra minuter, kanske längre om hon verkligen ansträngde sig, kunde hon hålla andan under vattnet. I fönstret brann ljuset och hennes vattenhundar roade sig på stranden. Hon sjönk så djupt det gick och lyssnade till skallen.