José Duarte sjönk och minnesbilderna virvlade runt i hans huvud. Han var tillbaka i Mouraria, nära Rua dos Cavaleiros och huset på kyrkogården, barndomshemmet som hade sprickor kvar i taket efter jordbävningen, han vinkade åt sin morbror som byggde korkkors i Madre de Deus och han kände ännu en gång smärtan av hjälplöshet i bröstet när han såg sin lillasyster Maria falla ner i vattnet från kajen i Alfama. Han återupplevde första resan till Cascais och Boca de inferno med sin mor, där havets doft gjort sitt outplånliga intryck på honom och han var tillbaka i en säng i Bairro Alto med en svart kvinna från Cap Verde som hette Anna och han hängde desperat kvar i ögonblicket som liksom väntade på en insikt och så släppte han taget för att dö.
Man kan sörja det som gått förlorat, tänkte han, och det är det som är det sorgliga i varje sång. Han förstod inte tankens betydelse, men det störde honom inte längre. Han accepterade sitt öde, utan bitterhet.
En vattenhund med sträv och lång päls, klippt från sista revbenet ut till svansspetsens tofs, hade kastat sig ut i havet och med ett bett i José Duartes nacke drog djuret honom in till stranden. Det enda som gått förlorat i vågorna var José Duartes ena stövel. Som om ting och själar hade lika värde kastade sig den tofsprydde varelsen åter i havet för att finna ett fotdon i ett oändligt mörker.
Man kan sörja det som gått förlorat, tänkte han, och det är det som är det sorgliga i varje sång. Han förstod inte tankens betydelse, men det störde honom inte längre. Han accepterade sitt öde, utan bitterhet.
En vattenhund med sträv och lång päls, klippt från sista revbenet ut till svansspetsens tofs, hade kastat sig ut i havet och med ett bett i José Duartes nacke drog djuret honom in till stranden. Det enda som gått förlorat i vågorna var José Duartes ena stövel. Som om ting och själar hade lika värde kastade sig den tofsprydde varelsen åter i havet för att finna ett fotdon i ett oändligt mörker.
