Vattenhundar Del 1

Vad man vet är att Conesuela Montes föddes bakvänd på förlossningsavdelningen i Nazaré och att modern Amanda Montes födslovåndor hördes tre kvarter bort från sjukhuset som ett gällt och hundlikt ylande. Runt hennes säng dansade vita rockar och stetoskop, metallsaxar och knivar föll från läkarnas händer och slamrade till i de rostfria kärlen som vaktades av bleka sjuksköterskor. Till slut drogs barnet ut med en tång fäst vid de små skinkorna och när hon föll ur öppningen, slemmig och gråblå, upptäckte man att navelsträngen satt åtdragen runt hennes lilla hals. Man lindade upp den och någon sa allvarsamt att konsistensen påminde om en liten bläckfisk och därefter försökte man sy ihop Amanda Montes men något hade gått mycket fel och klockan noll fyra fyrtiotre dog hon till följd av akut blodbrist.

Läkarna konstaterade att den lilla nyfödda som låg på Amanda Montes kropp var ett välskapt och normalt flickebarn. När en sjuksköterska öppnade fönstret för att vädra ut den tunga stämningen i sjukhussalen släppte Conesuela taget om modersbröstet och lyfte på huvudet. Hon vidgade de små näsborrarna i riktning mot fönstret där en doft av tång, torkad fisk och hav strömmade in i rummet. Av omständigheter som ingen kunde förklara började Conesulea blöda ur näsborrarna och inför åsynen av både liv, död och näsblod satte en sjuksköterska handen för munnen för att kväva ett skrik. En läkare konstaterade torrt att Conesuela förmodligen hade tunna blodkärl vilket var en åkomma som förmodligen skulle försvinna med tiden. Varför man lät henne ligga kvar på Amanda Montes alltmer kallnande kropp kunde ingen riktigt förklara. När man till slut lyfte undan henne och rullade ut Amanda Montes stängde man även fönstret.

Inom loppet av några minuter hade Conesuela berövats både hav och mor. På vägen till spädbarnsavdelningen doppade en läkare papperstussar i olivolja och satte fast dem i hennes lilla näsa för att stoppa flödet. Det var så hon framlevde sina första timmar. Doftlös, moderlös.

Vattenhundar Del 2

Det finns mycket att säga om vattenhundar, men två saker ter sig viktigare än allt annat. De älskar att dyka efter ting och de är fantastiska vågspanare. När djävulens spottloska, som sjumetersvågen kallades av fiskarna som sökte sina fångster utanför São Martinhos kust, spolade José Duarte överbord hade den med all säkerhet kunnat upptäckas av en vattenhunds skarpa blick. Ett enda skall hade varnat honom för faran, men José hade dagarna innan sålt sin vattenhund till avel för åttahundra escudos. Köparen var en man som hette Aguardentes.

Vågen kastade honom överbord och i det svarta och iskalla havet var det som om han omedelbart började acceptera sitt öde. Naturligtvis var han inte den förste fiskare som drunknat men han tyckte på något vis att det var synd och skam att det skulle ske just denna dag, när han för en gång skull i livet hade lite pengar. Så upptäckte han ett svagt ljus på stranden. Ett litet flämtande ljus, som från ett öppet fönster eller en eld och han önskade att han varit inne i det där ljuset istället för i det iskalla havet, han önskade att han aldrig sålt sin vågspanare till Aguardentes, han förbannade sin dumhet för att han var på väg att drunkna och han längtade till ljuset där kanske en god människa bodde, som sjöng dystert och drack en flaska portvin utan sällskap. Det mörknade överallt.

Vattenhundar del 3

Läkarna hittade små gråbleka vinddruveliknande utväxter i hennes näsborrar. Men det som verkligen förbryllade dem var att blodflödet tycktes utlösas så fort fönstret öppnades och om det var själva luften eller havet eller okända dofter som orsakade detta hade man ingen aning om. Man antog att det kunde vara en ärftlig sjukdom (rykten gjorde gällande att fadern som försvunnit norrut på ett lastfartyg med portvinstunnor strax innan förlossningen faktiskt led av samma åkomma) men säker kunde man inte vara. Amanda Montes hade naturligtvis kunnat kasta ett ljus över dessa antaganden (som var allt annat än vetenskapliga) men eftersom hon dött i barnsäng var man ohjälpligt fast i lösa spekulationer. Vad man dock upptäckte när man undersökte henne var att lungorna var ovanligt välutvecklade och den närvarande medicinska personalen var övertygad om att detta var ett gott tecken.

Så kom det sig att Conesuela blev adopterad av ett äldre barnlöst par från Nazaré och med tiden lärde hon sig hantera sin blödande näsa. Hon fann tidigt på en metod som innebar att hon spolade sitt huvud under iskallt vatten och det märkliga var att det behövdes fyra minuter och fyrtiotre sekunder av spolande varje gång vilket var den exakta tidsangivelse (om man bortser från att det vid dödstillfället hade handlat om timmar och minuter) som hennes mor hade avlidit. När hon var tio år hade hon helt och fullt accepterat sitt öde och det anemiska skimmer som hennes ansikte fick av tillståndet betvingade hon genom att dagligen äta nässlor och kokta fårtarmar.

Vattenhundar Del 4

Conesuela låg i vattnet och tänkte på Vasco Bensaudes, de portugisiska vattenhundarnas räddare, och på tjurfäkterskan Conchita Branco de Citron som övertog blodslinjen efter honom. Conchita flydde till Brasilien när revolutionen kom, egentligen helt i onödan, för soldaterna prydde gevärspiporna med nejlikor och sjöng fadosånger på gatorna och hyllade det blödande hjärtats befrielse från diktaturens anemi och soldatlönernas indexuppräkning. Få dödades.

Några berusade revolutionssoldater fann dock Conchita Branco de Citrons övergivna vattenhundar, uthungrade och halvt från vettet av törst i en rastgård någonstans utanför Amadora. Soldaterna började skåla i ett märkligt lyckorus av sann medkänsla och djup besvikelse över revolutionens uppenbara brist på goda antagonister och kom till slut överens om att en lyckad revolt behövde offer. Därefter sköt man ett dussin av folkets fyrbenta fiender med automatkarbinerna.

Vattenhundar Del 5

Färger, mönster. Ett klädesplagg. Han sjönk i det kalla och dystra havet och bilderna kom och allting hände under några korta ögonblick för hans kropp kallnade, frös, avdomnade. Han sögs ner, ner, ner men bilderna dansade mot ytan i en apatisk protest. Ett körsbärsträd kröp upp från en midja och blev till ett grenverk som försvann i svankens valvbåge, en grönska och en kvinna med trubbigt utseende uppenbarade sig, blad täckte hennes mage i tjocka lager och inneslöt henne i ett vinterlandskap och en öken på samma gång. Var det så?
Han sjönk vidare. Turkosa och gröna växter klängde över armar i stora sjok och blev till bruna salladsblad. Ett träd begravde rötterna i hennes bröst och molnblommor föll över magen och naveln.

På väg ner i djupet kände José Duarte ett hugg i nacken.

Conesuela Montes tog av sig blusen hon köpt på marknaden i Figueira Da Foz för fem escudos och hängde den på en spik i badrummet. Hon hade köpt den för att den var ovanlig; blommor, träd, grenar och landskap i ett turkost och grönt skimmer. Bomullstyg. Egentligen var det ett omöjligt plagg men hon tyckte om det. Hon tände ljuset i fönstret och sjönk ner i det ångande vattnet. Om det inte vore för blodkärlen, tänkte hon. Fyra minuter, kanske längre om hon verkligen ansträngde sig, kunde hon hålla andan under vattnet. I fönstret brann ljuset och hennes vattenhundar roade sig på stranden. Hon sjönk så djupt det gick och lyssnade till skallen.

Vattenhundar Del 6

Vid den här tiden smög hunduppfödaren Aguardentes ofta runt i fiskehamnarna och erbjöd fiskarna pengar för deras halvklippta byrackor. När han en dag såg sig omkring längs São Martinhos strand stod Conesuela Montes i vägen för hans blickar. Hon var inte särskilt vacker men hon hade två underbara vattenhundar vid sin sida. För en tid, som en slags uppoffring, levde de faktiskt ihop men egentligen ville han erövra hennes vattenhundar och inte hennes näsblodsfyllda tillvaro. Han hade hört att hennes hundar kunde dyka ända till fyra meters djup, precis som de fina avelshundarna som följde med spanska armadan till Amerika, de som simmade med meddelanden mellan flaggskeppen. När han slutligen tröttnat på Conesuelas ständiga näsblod och hennes ovilja att skiljas från hundarna övergav han henne för en tjurfäkterska. Conesuela hade visserligen uppskattat hans smicker utan att för ett enda ögonblick låta sig luras av hans verkliga avsikter och redan innan han lämnade henne hade hon bestämt sig för samma sak. Han hade helt enkelt ett ynkligt skall och en dålig fortplantningsförmåga.

Man kan förstås sörja det som gått förlorat, tänkte hon utan självförebråelse. Det var det som var det bottenlösa och sorgliga i varje sång. I sin ensamhet kontaterade hon att kärleken kunde vara en tillfällig doft men också outhärdlig i sin frånvaro.

Vattenhundar Del 7

José Duarte sjönk och minnesbilderna virvlade runt i hans huvud. Han var tillbaka i Mouraria, nära Rua dos Cavaleiros och huset på kyrkogården, barndomshemmet som hade sprickor kvar i taket efter jordbävningen, han vinkade åt sin morbror som byggde korkkors i Madre de Deus och han kände ännu en gång smärtan av hjälplöshet i bröstet när han såg sin lillasyster Maria falla ner i vattnet från kajen i Alfama. Han återupplevde första resan till Cascais och Boca de inferno med sin mor, där havets doft gjort sitt outplånliga intryck på honom och han var tillbaka i en säng i Bairro Alto med en svart kvinna från Cap Verde som hette Anna och han hängde desperat kvar i ögonblicket som liksom väntade på en insikt och så släppte han taget för att dö.
Man kan sörja det som gått förlorat, tänkte han, och det är det som är det sorgliga i varje sång. Han förstod inte tankens betydelse, men det störde honom inte längre. Han accepterade sitt öde, utan bitterhet.

En vattenhund med sträv och lång päls, klippt från sista revbenet ut till svansspetsens tofs, hade kastat sig ut i havet och med ett bett i José Duartes nacke drog djuret honom in till stranden. Det enda som gått förlorat i vågorna var José Duartes ena stövel. Som om ting och själar hade lika värde kastade sig den tofsprydde varelsen åter i havet för att finna ett fotdon i ett oändligt mörker.

Vattenhundar del 8

När Conesuela var femton år dog hennes far. Det hände på en restaurang i Porto, nära bron Arrabida. Han föll över ett bord och en tallrik, en karaff och en askopp lyfte som änglar mot taket och landade ett ögonblick senare på golvet i en sörja av rödvin, korvar och cigarettfimpar av märket Chesterfield. Han var vid tillfället i sällskap med en kvinna men hennes namn, ålder och utseende nämndes aldrig i polisrapporten. Hela händelsen beskrevs som ordinär och naturlig, trots det uppseendeväckande i valet av offentlig plats, eftersom fadern hade nått en ålder då riskfaktorerna för en för tidig död kunde sägas vara konkreta och absoluta. Blodsbandet ledde så småningom till att Conesuela ärvde hans förfallna hus på stranden i São Martinho. Arvet hemlighölls henne och skälet till styvföräldrarnas handling saknar så här i efterhand rationella förklaringar, men det har sagts att deras protektionistiska läggning vägde tyngre än deras moraliska betänkligheter. Men på Conesuelas tjugoårsdag avslöjades sanningen och de ursäktade sig med att husets tillstånd och värde hade varit så illa att de inte tyckte det var lönt att säga något.

Conesuela vände på klacken och gick ut genom dörren med en nyckel i handen. Det gamla paret som uppfostrat henne visste att de såg henne för sista gången.